Paket, mina älskade

Jag tycker om att öppna paket. Inte så mycket att jag vill bli paketets pojkvän, eller nåt, men ganska mycket i alla fall. Det är bara under dom senare av mina 26 år som jag inte är helt spattig under julafton, när man måste sitta ner och äta mat och vara social och andra helt värdelösa saker, innan man får göra det julafton handlar om, vilket är att öppna paket. Sekularitet is full of win!

Hursomhelst, det är inte presenterna som är det viktiga, utan paketen. Det där härliga känslan när man får smeka bort allt presentpapper och med djupa andet... Hoppsan, nu ska vi inte gå dit. Det är ett annat inlägg.

Häromdagen fyllde min vän Arno år. Han fick öppna paket. Det fick inte jag. Men, jag kom på idén att bygga in en liten, liten (stor!) laddning av konfetti i ett paket som exploderar när man öppnar det. Eftersom jag är dålig på att hålla käft om såna här saker så kommer alla mina vänner vara på vakt när dom får presenter av mig ("Erik, varför tickar presenten?!"). Men jag har andra idéer än konfettiexplosioner. Mmmm, goda smaskiga idéer...

Nu når jag Kista snart, så nu måste jag sluta.

[Edit]
Formattering is not teh win!

Han kan inte vara tyst

Jag har svårt att hantera honom. Det är inte så mycket det att han pratar så mycket, det klarar jag av. Vi träffas bara under korta stunder. Det som stör mig är att han säger såna rasistiska saker.

Jag tror att jag måste konfrontera honom. Det börjar gå så långt att jag funderar på att byta ut honom. Jag menar, det är min lägenhet och han har inte direkt någon rätt att vara där. Han är ju bara en toalettstol.
Det är speciellt på morgonen innan jag går till jobbet som han är som jobbigast. Jag är vanligtvis lite morgontrött och orkar inte hantera honom varje morgon när jag rakar mig eller använder honom.
Jag håller verkligen inte med om dom hemskt rasistiska och kvinnofientliga saker han säger, men då på morgonen orkar jag inte alltid bråka med honom. Ibland slår jag till och med ner toalettlocket lite extra hårt, bara för att göra honom illa.

Jag får inte något stöd att tala om från min familj heller. Dom har inte samma förhållande till sina toalettstolar som jag har till min, så dom förstår inte att jag pratar med honom. Jag tror faktiskt inte riktigt dom har greppat att han pratar till mig. Jag förstår inte riktigt varför, men dom har svårt med det.
Nä, jag tror inte att jag orkar med det längre. Om han inte börjar uppföra sig som en vanlig toalettstol så byter jag ut honom, mot en som inte är rasistisk på det sättet han är. Jag bryr mig ärligt talat inte längre om vad som händer med honom.

Jag får väl vara glad för att det bara är han som pratar med mig så här. Förutom min sittpuff så klart, men henne tycker jag om. Hon har humor. Det kanske man måste ha för att klara av att folk sätter sig på en hela tiden.

Erik, den store poeten

Jag binder fast dig i mig,
jag vill inte tappa greppet

Du darrar i mina händer,
jag vill så gärna att det är av lust

När jag ser på dig, så kan jag inte vända bort blicken,
jag fastnar i dig, i timmar och timmar

Du är mitt Nintendo, och jag är din, för evigt